Logga in

IF Centern

P99 i Berlin

Dag 1 - polisen kommer
På måndagmorgonen var det tidig revelj och samling vid buss tre redan kl 05.20. Trots den tidiga timmen var alla pigga och förväntansfulla. Vid inräkningen var samtliga 21 barn och åtta vuxna med. Storartat. Sämre gick det för målarna längst bak i bussen, de saknade sin vän Jeremy. Det bekom dock inte dem utan de förklarade för reseledare H. Höjman att han glatt kunde köra iväg utan Jeremy.

Väl över på den danska sidan höll reseledarna en frågesport. Tävlingen gick inte att hålla i Sverige eftersom den unga googlegenerationen hade haft alla rätt på samtliga frågor om de hade haft tillgång till nätet. Föga överraskande vann Conny och Pelle frågesporten. De hade alla rätt. Matte och Simon svarade fyndigt men ganska fel på de flesta frågorna, så de fick hålla till godo med ett välförtjänt hedersomnämnande av reseledare Höjman.

Resten av resan gick utan problem till dess att vi skulle parkera utanför hotellet. Tyvärr hittade busschaufför Jan ingen parkeringsplats så han bestämde sig för att köra ett varv till runt hotellet. Oturligt nog för Jan var det förmodligen Europas längsta kvarter så det tog nästan en timme innan han var framme vid hotellet igen.

När vi var incheckade var Matte och Simon missnöjda med sitt rum så de bytte rum med reseledarna, ett byte som senare skulle visa sig vara ödestiget.

När alla hade packat upp tog vi en gemensam promenad till närmaste tunnelbanestation som låg 2,4 km bort. Krister blev arg när vi inte gick närmaste vägen men i övrigt var alla på bra humör. Oscar Nobring började dock visa tecken på utmattning, han är ju inte van vid att vara ute och promenera samtidigt som han är hungrig.
Några byten och 29 svindyra tunnelbanebiljetter senare var vi framme vid Alexanderplatz. Otroligt nog hade vi inte tappat bort någon på vägen, till och med Willy var med. Alla var hungriga och Henrik fick en galen idé om att vi skulle trycka in alla 29 på en fullknökad köttrestaurang. Det gick förstås inte, vad tänkte Henrik egentligen på? Oscar blev inte mindre hungrig av detta och vrålade till slut "GE MIG MAT!".
Desperata som vi var delade vi upp oss på de snabbrestauranger som fanns runt Alexanderplatz vilket visade sig vara en mycket bättre idé än att trycka in 29 pers på en fullsatt köttrestaurang.

Efter maten fick alla en stund på sig att titta i affärer. Krister valde att spana in brevlådor och Victor pluggade in tunnelbanesystemet en gång extra. På denna korta stund lyckades Simon faktiskt bli utkastad från varuhuset Saturn efter att ha sprungit i rulltrappan.

Väl hemma på hotellet var alla trötta och gick och la sig. När lugnet äntligen lagt sig ringde polisen till Matte och bad honom komma ner till receptionen. Matte blev lite skärrad och ringde till Pelle som sa att det säkert var någon som lurades med honom. När Matte påpekade att det var blåljus på gatan förstod Pelle allvaret. Plötsligt var det fullt pådrag och alla var klarvakna igen. Pelle och Henrik fick ta itu med den tyska ordningsmakten. Det visade sig att polisen inte kände till att Matte och Simon bytt rum med reseledarna. De trodde att de hade ringt till reseledare Höjman. En av målarna hade druckit alldeles för mycket öl och hade därför hamnat på sjukhus. Polisen behövde hjälp med att identifiera honom och där kunde varken, Matte, Simon eller någon annan från Centern hjälpa till. Simon kunde äntligen pusta ut eftersom han trodde att polisen skulle bura in honom på grund av att han sprang i rulltrapporna på Saturn.

När allt äntligen var utrett kunde alla slutligen gå och lägga sig.

Dag 2 – den stora dagen
Dagen började redan kl 07.15 för några morgonpigga killar som tog en joggingrunda i grannskapet. Efter frukost och fyra nutellamackor för Emil A fick vi skjuts till Alexanderplatz av busschaufför Jan.

Från Alexanderplatz tog vi tunnelbanan till Checkpoint Charlie där den guidade turen började. Henrik berättade om hur det var när muren fanns. Sedan tog vi en promenad till den del av muren som faktiskt finns kvar. Där hade alla möjlighet att titta på den fina utställningen om nazismen och det kalla kriget.
Därefter följde vi spåren av muren upp till Potzdamer Platz där vi tittade på världens äldsta trafikljus och de rosa rören som man skickade post i förr. Micke, som lekte mycket med bilar när han var liten, var särskilt imponerad av trafikljuset medan Krister uttryckte gränslös beundran över de rosa rören.

Från Potzdamer Platz fortsatte promenaden upp till det imponerande judemonumentet, 2 711 likaformade stenblock på en yta av 19 000 kvadratmeter. Conny påstod dock att det var 7 211 stenblock men den felsägningen får sägas vara inom felmarginalen. Vi stannade till en stund vid judemonumentet och lät killarna springa omkring bland stenarna. Oscar Nobring fick lära sig hur man simulerar att gå i en trappa medan Ludde lärde oss andra hissen. Tyvärr gick Filip och John vilse bland stenarna och det tog tio minuter innan de var återfunna. Conny hann även berätta att Hitlers bunker låg nära monumentet.

Från judemonumentet gick vi några hundra meter till Brandenburger Tor, den välkända symbolen för Berlin. Väl där började Conny raljera om kejsare Konstantin, den gamle romerska härföraren som inte har något med Berlin att göra. Många undrade varför Conny talade så osammanhängande, var han kanske nervös inför matchen? Vi hade även planerat att besöka riksdagshuset, men det hann vi inte med på grund av ett pressat tidsschema. Nu var det istället shopping som stod på programmet.

Vi tog tunnelbanan till Wittenbergplatz som ligger vid det stora shoppingdistriktet Kurfürstendamm. Därefter shoppade vi i turbofart under en timmes tid, ”attackshopping” som Conny kallar det.
Micke köpte en äkta Manchestertröja i Nike-butiken och Jakob köpte en fin t-shirt med Kennedy på. Henrik köpte korv och Krister köpte förstås vykort.

Efter shoppingen var det tillbaka till hotellet för att samla energi till matchen. Varken polis eller målare var synliga när vi kom tillbaka och alla kunde andas ut.

Del 3 – matchen

Busschaufför Jan körde oss från hotellet till Alexanderplatz. På vägen in övade vi på de fyra hejarramsor som Svenska Fans tagit fram till matchen. Det gick så där, det var många tenorer i bussen så sången skar sig. En och annan kråksång hördes med. Vi fick även veta att i sjuttionde minuten skulle vi börja sjunga nationalsången.

Vid Alexanderplatz anslöt de fans som varit på Camp Sweden. Genast höjdes stämningen i bussen rejält. Vi fick en självutnämnd hejarklacksledare vid namn Oskar. Han hade en hög och ljudlig stämma men var inte helt konsekvent. Han kunde ropa ”Nu kör vi in med bollen” och fem sekunder senare böra sjunga ”Ingen kickar fotboll som han” eller ropa att nu kör vi nationalsången för att istället börja sjunga ”alla vi som älskar Sverige klappar nu”. Det var väldigt underhållande.
Sista biten fick vi eskort av en polismotorcykel och sedan var det bara en kort bit till Olympiastadion.

Stämningen var verkligen på topp när vi gick av bussen. Den enda som var bekymrad var Oscar Nobring som tappat rösten, två timmar innan match. Biljetter delades ut vid entrén. Panik uppstod när Micke Samus biljett var borta. Lyckligtvis hittade Fredrik Almander den och alla kom in som de skulle.

Henrik, som inte ger sig i första taget, stegade fram till närmaste hamburgerstånd och beställde 29 hamburgare. Han erbjöds specialpris men avböjde konstigt nog. Den här gången gick det bättre än vid försöket vid köttrestaurangen. Alla fick mat. Bra jobbat Henrik!

Efter måltiden tog vi oss in på den imponerande arenan och letade upp våra platser. En kamera svepte över publiken och plötsligt dök våra killar upp på jätte-TV:n. En vild dans uppstod. Både Micke Mårtensson och Oscar Rosdahl visade upp riktigt fina Travoltatakter. Tyskarna jublade högljutt över dansuppvisningen.

Efter hand fylldes arenan på och stämningen steg hela tiden och nådde sitt klimax vid nationalsången. Oscar Nobring som redan två timmar tidigare hade tappat rösten sjöng för full hals och Adam lät som en yngre version av Roger Pontare. Vilken stämning det var! Alla var hänförda. Det varade fem minuter, sedan gjorde Klose 1-0 och strax därefter 2-0. Det var många svenskar som deppade men inte Centernkillarna som höll igång klacken på ett fint sätt. I paus stod det 3-0 och vi såg några svenskar lämna läktaren. Vilka losers. Dagens största losers var dock de laholmare som hade somnat på hotellet och missade bussen till matchen. För vilken match det blev.

När Özil gjorde 4-0 gav de flesta svenskar upp. Man kunde se en tår i Connys öga och Tobbes general Custer-mustasch var alldeles blöt av tårar och svett. Krister hade slutat tugga tuggummi.

Det var då det hände.

Oscar N (han utan röst) hade tagit fel på tiden och trodde att nationalsången skulle sjungas i 60:e minuten. Helt sonika ställde han sig upp och sjöng ”du gamla du fria” med en klar fin stämma. Ludde föll in och Persson hängde strax på. Calle och Emil hängde också med. Nobrings sjönsång spred sig som en löpeld och snart hade han hela sektionen med sig. Från läktaren kunde vi se hur Isaksson hajade till och började mana på sina lagkamrater. Via backarna nådde vibbarna fram till Elm och Kim på mittfältet. I ett adrenalinrus snodde Kim åt sig bollen från Pälsmössan Müller och slog en lång passning till Zlatan som nickade in 1-4. Stort jubel bland svenskarna.

Efter det började det hända saker. Kim slog en ny fenomenal passning till Lustig som gjorde 2-4. På läktaren fortsatte vi vråla och sjunga. Stämningen var nu på topp på Sverige-sektionen. Krister började tugga allt mer frenetiskt på sitt tuggummi, Victor gjorde nån slags improviserad dans, Ribban körde moon walk på stället och Rosdahl körde Chuck Berrys patenterade duck walk.

Och det bara fortsatte. När Elmander gjorde 3-4 blev det rena karnevalstämningen på vår sektion. Slutet av matchen var otroligt spännande. Krister tuggade så käken höll på att hoppa ur led. Filip vågade knappt titta så John fick referera matchen åt honom, Persson drog ner mössan över huvudet och Loggan såg ut som om han skulle spricka. När Elm gjorde 4-4 med matchens sista spark skickade han oss rakt in i fotbollshimlen. Det kramades, dansades och sjöngs som aldrig förr. Alla var lyckliga som barn på julafton och de tyska fansens busvisslingar var som musik i våra öron.

Tänk att allt berodde på att Oscar Nobring tagit fel på tiden.

Vi stod kvar på läktaren en bra stund efter matchen bara för att få känna på stämningen och för att skrika på Zlatan. Han blev nämligen intervjuad av Kanal 5 rakt nedanför oss. Därefter var det snabb marsch mot bussen och hemfärd. Stämningen i bussen var ännu bättre på hemfärden.

På vägen hem cirkulerade ett tiotal polisbilar runt vår buss. Simon blev lite nervös över att polisen var honom på spåren igen.

Efter frukost och ytterligare fyran Nutella-mackor för Emil A satte vi oss i bussen för hemfärd. En av tidernas sämsta filmer ”Prometheus” visades på hemvägen. Men Matte tyckte att den var bra.

Kl 21 var vi tillbaka vid Arenahallen och alla kunde trötta och lyckliga återvända hem.

Ledarna vill slutligen tacka alla er som var med på resan för tre fantastiskt roliga dagar. Alla skötte på bästa sätt.
/Conny, Henrik, Krister och Pelle